Dominika Peczynski (till höger) samtalar med PoloniaInfos Magdalena Kaczanowska. Foto: Michał Dzieciaszek
 Wywiad w wersji polskiej: Prowokatorzy w społeczeństwie są potrzebni - wywiad z Dominiką Peczynski
 En varm onsdag eftermiddag i september fick jag möjligheten att intervjua Dominika Peczynski. Vi bestämde oss för att träffas på Tures restaurang som ligger ett stenkast från Stureplan i Stockholm.
Syftet med mötet var att prata om Dominikas polska bakgrund och hennes nyutgivna kokbok, men den gängse intervjun som jag förväntade mig utvecklades snabbt till ett intressant samtal. I diskussionen deltog också Hannah, Dominikas åttaåriga dotter, som glatt hjälpte till att besvara en del av frågorna.
Efter att ha beställt lite mat och dryck, började jag med att ställa första frågan:
Magdalena Kaczanowska: Om du skulle beskriva dig själv med några ord, vilka skulle det vara?
Dominika Peczynski: Impulsiv, slarvig, väldigt slarvig, väldigt snäll, en sådan som lovar saker och för det mesta håller dem, men som ibland glömmer bort dem… Jag jobbar också väldigt hårt, jag tycker om att jobba och har mycket energi. Men det som stör mig mest är slarvigheten och att jag tappar bort och glömmer saker. Eller hur, Hannah?
Vad minns du från din barndom i Polen?
Jag föddes i Warszawa och flyttade med familjen till Stockholm när jag var sju, vilket var för 30 år sedan.
Jag minns inte mycket av min barndom i Polen, jag har endast några få fragmentariska minnen. När jag för en massa år sedan, då jag fortfarande var med i Army of Lovers, åkte till Polen för att hälsa på vårt skivbolag, berättade jag efter hemkomsten för mina föräldrar om hur det gick. Då frågade de mig om jag kände igen mig. Det gjorde jag inte. Det visade sig att det var vår tidigare lägenhet som skivbolaget hyrde. Så dåligt minne har jag, att jag inte ens kände igen vår lägenhet.
Dominika med dottern Hannah. Foto: Michał Dzieciaszek
Jag kommer ihåg små saker först från tiden efter flytten till Sverige och helheten från tiden när jag var 10 år. Jag lärde mig det svenska mycket snabbt, och kände mig aldrig som en invandrarunge.
Så du har aldrig upplevt något negativt på grund av din polska bakgrund, aldrig skämts för den?
Nej. Jag gick dessutom i den judiska skolan, och där var alla konstiga. Jag kände inte av det då, och inte som vuxen heller.
Hur känner du dig idag, mer polsk eller svensk?
Jag känner mig som en svensk med en ”twist”. Jag har ett osvenskt temperament, som det inte går att göra något åt. Jag har många andra östeuropeiska drag; jag pratar högre, jag gestikulerar, jag blir lättare arg. Men jag gör svenska saker, firar midsommar och äter Kalles kaviar hela tiden. Så jag känner mig mest som svensk, men inte helt igenom svensk.
Din favoritplats i Stockholm?
Dominika: Å, hjälp mig här Hannah.
Hannah: Smyckesaffärer!
Dominika: Ja, men det är fler än så. Yasuragi (red.anm.: japanskt spa), restaurangen Pontus by the Sea, eller menar du parker? Stockholms skärgård måste jag också säga. Vi har ett hus där, där vi tillbringar mycket tid.
Har du polska bekanta eller vänner?
Inte så många, de jag känner är som jag, uppvuxna i Sverige. T.ex. Izabella Scorupco, Martin Rolinski. De jag umgås med är antingen födda här eller flyttat hit när de var små. Jag känner inte något stort behov av att umgås med polacker, eftersom jag inte har vuxit upp i Polen. Man tenderar att umgås med dem som är en lika.
Så du känner Martin Rolinski?
Ja, men vi känner varandra inte via polska kontakter, utan via kopplingen mellan Army of Lovers och BWO. Via Alexander Bard, helt enkelt. Martin är en mycket trevlig person, jag gillar honom jättemycket. Och min dotter är helt kär i honom. När man umgås med honom märker man att han inte är helt igenom svensk - han är artig och väluppfostrad, den sorters person som bär väskor och håller upp dörrar.
Foto: Emma Wallte
Din pappa, Bohdan Peczyński, är en mycket engagerad person i de polska kretsarna.
Ja, det är han. Jag har faktiskt följt med honom på en del events som organiserats av Polska Institutet och andra organisationer. Jag har också varit inblandad i en del själv. Jag delar inte engagemanget för sådant arbete, det har inte fallit sig naturligt. Nationell tillhörighet är mycket viktigare för de som inte är uppvuxna här. Jag lider i stället av den ”andra generationens” problem: att jag inte passar in någonstans, varken som polack eller svensk. Jag ser det dock som en tillgång, för att jag tycker att det är bra att skilja sig från mängden.
Semestrar du i Polen?
Nej, det gör jag inte. Jag åker hellre dit det är varmt, som Thailand. Däremot åker jag dit i jobbet.
Hur skulle dina närmaste vänner beskriva dig?
Ungefär likadant som jag mig själv, för att jag är som en öppen bok. Jag döljer ingenting; rörig och disträ, en kreativ människa, det är de personlighetsdragen som går hand i hand. Min bästa väninna beskriver mig som mums mums: hård på ytan, men jättemjuk på insidan. Jag försöker verka tuff men i verkligheten så…
Om du skulle få donera 10 miljoner kronor, vilken organisation skulle få del av pengarna?
Då skulle det vara en organisation där 10 miljoner skulle göra skillnad. Det som har berört mig mest är de HIV-smittade barnen i St Petersburg. Och barnen i ryska barnhem. Jag har faktiskt lekt med tanken att adoptera barn därifrån.
Och om du skulle få 10 miljoner kronor själv, vad skulle du göra med dem?
Då skulle jag betala av mitt bolån, jag är så orolig och nästan besatt av det nu. Sedan skulle jag renovera sommarstugan, så att den skulle bli superlyxig, med t.ex. pool, och sedan skulle jag köpa mig en motorbåt och ha den i ett varmt land, Thailand, Västindien eller Turkiet. Eller skärgården. Det skulle vara en helautomatisk båt, som alla kan använda, även jag.
Brukar du bli igenkänd?
Ja, det brukar jag bli. Fast det bryr jag mig inte om.
Folk upplever mig som ganska sur, de stirrar i stället för att ta kort eller komma fram. Men en gång har jag varit med om en fantastisk upplevelse! Jag satt i tunnelbanan mitt emot två tjejer som på polska började prata om hur vidrig jag var, att Army of Lovers var en så dålig grupp, att alla TV program som jag har varit med i var dåliga. Det pågick under en längre tid, och jag satt bara där och lyssnade tills den ena av dem kom på att jag kunde prata och förstå polska. Då tappade hon hakan! Och började be om ursäkt.
Foto: Emma Wallte
Jag har ju hållit på länge, så det är klart att jag blir igenkänd. Jag råkar väldigt sällan ut för folk som är jobbiga. Jag åkte Finlandsfärja en gång, blev lite full och ville sjunga karaoke. Då kände folk igen mig, tog en massa kort, och det blev ganska jobbigt. Men sådant händer bara när folk är fulla.
Jag hittade din blogg, hur tänkte du när du bestämde dig för att börja med den?
Jag tänkte inte alls, om jag måste tänka till för att kunna leva som jag vill, då vill jag inte leva. Och jag måste säga att bloggen inte påverkar mina affärer över huvud taget. Min PR byrå blir ofta anlitad, och mina kunder som kommer till oss har förmodligen samma sinne för humor som jag. Hade de inte varit på samma nivå som vi, skulle ett samarbete inte fungera mellan oss i alla fall. De kunder vi har är människor som vi kan kommunicera med. Hannah hade förresten också sin blogg, men efter två dagar satte hennes pappa stopp för den, så den fick bli borttagen. Vilket var tråkigt.
Vad är din uppgift på byrån?
Att sälja, för det är jag väldigt bra på, att hitta nya kunder. Sedan tar min personal över. Jag bygger helt enkelt våra kontaktnät, och kommer på de övergripande strategierna.
Vad gör en PR byrå?
Väldigt olika saker, en del är rent strategiska, en del rådgivande. Vi är mer en hands-on byrå som hjälper våra kunder att synas i media och med opinionsbildningen. Allt för att tidningar skall skriva om deras nya produkter. Det är ett mycket trevligt jobb.
Jag startade Mafioso 2002, och innan dess hade jag LoveSearch, som var väldigt framgångsrikt, Nordens största dejting sajt på internet.
Foto: Emma Wallte
Vad hände?
Jag sålde det. Och fick sparken därifrån för att jag bråkade mycket med min styrelse. Då var jag jätteledsen, förmodligen var det mitt livs största kris, jag grät dygnet runt i en månad. Men i efterhand kan jag se att det som hände var ganska bra, för jag var trött på det jobbet. Och hade jag inte fått sparken, hade jag stannat kvar. För det är aldrig så att man vill få sparken, utan snarare fatta beslutet själv. Men jag hade aldrig fattat det beslutet, jag var bekväm och hade hög lön. Men jag var uttråkad.
Efter det gick det snabbt, jag tillät mig ligga hemma och grina i en månad, och sedan bestämde jag mig för att göra någonting, jag var ju tvungen att försörja mig. Och så startade jag Mafioso.
I samma veva fick jag Hannah. Nu hoppas jag på att få en till unge, men har en karl som inte är lika sugen på att skaffa barn, tyvärr. Men jag tjatar varje dag.
Märkte du någon skillnad i hur folk behandlade dig när du var gravid, eller sedan du fick barn?
Man kommer undan med mycket mer innan man blir mamma. Det är som om man förväntar sig att man skall gå igenom personlighetsförändringen, den som alla pratar om. Och det tror inte jag att man gör. Men jag bryr mig inte om hur folk behandlar mig, det ända jag bryr mig om är att Hannah blir glad.
Du har hittills haft en mycket brokig karriär, från att ha varit modell, sångerska i Army of Lovers till tv-programledare och affärskvinna…
Ja, men det finns ändå en röd tråd i det hela, allting är medialt. Jag har fastnat i det träsket. Det ena ledde till det andra, samtidigt som jag länge varit tveksam. Nu känner jag inte längre att jag vill byta yrke, men har ofta velat byta tidigare. Jag tycker om mitt jobb på Mafioso, däremot känner jag att jag skulle vilja göra saker vid sidan om, så att jag inte sysslar med bara en sak.
Mycket av det du har gjort har varit kontroversiellt. Händer det bara, eller är du ute efter att provocera?
Dels händer det bara, men jag tycker också att det finns en poäng med att skaka om folk, så att de får tänka om lite. De behöver inte ändra ståndpunkt, men se att det finns andra alternativ. Det finns en poäng med provokatörer i samhället. När jag var yngre provocerade jag endast för provocerandets skull, det gör jag inte längre. Nu har jag en tanke bakom, det måste finnas en poäng till varför jag skall göra det.
Foto: Michał Dzieciaszek
Du har varit programledare i många TV program?
Ja, t.ex. Tutti frutti, Dominikas planet, Harem.
Tutti frutti gjorde jag dock inte för att provocera, det gjorde jag för att få betalt. Det var ett roligt, harmlöst program där tjejer visade tuttarna – och? Jag har också bott i England och gjort en massa program där. De har jag inte heller gjort för att provocera, utan det har bara blivit så att jag blivit kontaktad och erbjuden jobben. Det är utanför TV som jag gjort provocerande saker, t.ex. min blogg.
Hur kom det sig att du blev en i gruppen i Army of Lovers?
Jag blev tillfrågad av Camilla Thulin (red. anm.: inofficiell medlem av gruppen). Jag arbetade som modell för henne under några år, gick visningar och var i hennes kataloger. Och tillfrågades en dag, eftersom de behövde någon mer än en sångerska. Rösten var inte så viktig, men jag skulle se bra ut på bild och videor.
Och vi gjorde en comeback i somras! Tillsammans med BWO sjöng vi låten till EuroPride’08, vilket var jätteroligt.
Hur skulle du beskriva tiden i Army of Lovers?
Som mycket turbulent, med mycket känslor och drama. Vi var fyra stycken med jättestora egon, alla var ”jag, jag, jag”. Det brukar inte vara så i band, det brukar finnas en frontfigur som resten ”servar”, men så var det inte här. Var och en var vackrast och bäst – vilket ledde till många konflikter. Men samtidigt som det var många konflikter, hade vi samma sinne för humor och skrattade mycket. Det var extremt intensivt.
Vi reste också mycket, bl.a. i Polen. Vi var på resande fot i princip hela tiden under de här åren och blev som en andra familj. Vi gillade varandra i grund och botten, men bråkade mycket.
Hur kom det sig att du skrev kokboken Östeuropas kulinariska hemligheter?
Det började med att jag träffade Paolo Roberto på NK i julhandeln, som hade gett ut sina fastrars italienska matrecept i en kokbok. Det slog mig att jag kunde göra samma sak med min mammas mat.
Dominikas nya kokbok.
Jag har fått recepten från min mamma och lagat till dem allt eftersom de kommit med i boken. Efter det började jag laga östeuropeisk mat, men fram till att jag var 32 år kunde jag inte ens koka ett ägg. Nu lagar jag väldigt mycket mat själv, och jag började göra det för fem år sedan, när jag var ihop med en kille som själv var mycket matintresserad och duktig på att laga mat. Sedan upptäckte jag också att man måste ha en känsla för maten och matlagning, och man vet inte om man har den förrän man testat. Och jag har funnit att jag har en känsla för mat, vilket är roligt.
Innan jag lagade maten till bilderna i boken hade jag aldrig lagat östeuropeisk mat. Det är inte svåra recept, visserligen tar en del av dem väldigt lång tid, men svårt är det inte.
Det är inte bara polsk mat?
Nej, det är en blandning av de rätter som jag ätit hemma. Som i de flesta polska hem var det min mamma som lagade mat. Min pappa hade två paradnummer, bigos (surkålgryta) och makowiec (vallmofröbakverk). Vardagsmaten stod mamma för.
Min mamma är judinna och flyttade från Polen undan nazisterna 1939. Sedan följde en period av många flyttar inom Sovjetunionen, och det är under den tiden som hon plockade på sig recepten. Maten som jag ätit hemma var en blandning av polska, ryska och orientaliska rätter.
Hur lång tid tog arbetet med boken?
Idén fick jag i jul 2007, började jobba på boken i februari och den blev klar i augusti. Och allt sedan starten har jag pendlat mellan osäkerhet och otrolig stolthet över det jag åstadkommit.
Du sa tidigare att du var försvenskad, men när det gäller traditioner är det polsk eller svensk jul som gäller?
Jag är inte road av jul, det blir så mycket stress, allting skall tillagas i enorma mängder och vara perfekt, dessutom är det en massa pyntande och alla skall ha presenter, jag blir helt galen av den pressen.
På den tiden när jag inte hade barn och kunde åka till mamma på julen var allting lugn och frid. Polska julmaten är otroligt mycket godare än det svenska, men jag ställer mig inte och lagar den själv. Då blir det svensk mat från Östermalmshallen i stället, och om min mamma kommer med den polska sillen blir den det polska inslaget.
Och så har du dedikerat boken till Hannah.
Ja, jag tyckte att hon skulle börja laga mat lite tidigare än jag gjorde. Och Hannah är intresserad av matlagning, hon vill alltid vara med i köket, vilket jag inte fick. Min mamma var en ”ut ur mitt kök”-mamma, man fick inte vara där när hon lagade mat. Så det kanske är därför jag började laga mat så sent. Jag försöker att inte kasta ut Hannah ur köket, men jag blir nervös ibland när det finns vassa knivar och heta kastruller framme. Men det är viktigt för mig att hon är med.
Tack för det trevliga samtalet.
|
