|
 |
Odwiedzin |
37806476 |
 |
 |
Dziś |
2800 |
 |
|
| Piątek 26 kwietnia 2024 |
 |
|
|
Tekst: Michał Haykowski
Foto: Anna Bidakowska
| 
2/2002
|
Ateljén är fylld av staplade gipsavgjutningar. Några är rengjorda och vita, andra är trasiga, dammiga och gulnade. Det är kopior av olika skulpturer av Carl Milles. De kommer från det gångna seklets början och fungerade som mall då man skulpterade fasaddekorationer i marmor åt den då nybyggda Dramatiska teatern i Stockholm. Konstnären övervakade själv arbetet. Gipsavgjutningarna hamnade sedan på teaterns vind. Där låg de över hundra år och upptäcktes först när man skulle laga en läcka i taket. Statens Fastighetsverk, byggnadens ägare, bestämde sig för att skänka dem till Millesgården, men först ville man låta rengöra och säkra dem, och limma ihop trasiga delar.
Det är inte vanligt att vi lagar gipsavgjutningar - säger Marie Klingspor Rotstein – vi kan givetvis göra det, men i huvudsak arbetar vi med att konservera stenföremål. Hon pekar på kopior av två stenriddare på hyllan ovanför gipsavgjutningarna. De pryder portalen till det Schantzka huset, byggt på 1600-talet och en av de mer kända fastigheterna i Gamla Stan i Stockholm. Marie och hennes medarbetare restaurerade portalen för några år sedan. Riddarna är gjorda av sten – en symbol för beständighet, men vårt samhälle släpper ut så mycket kemikalier i luften att även detta till synes oförstörliga material håller på att vittra sönder. Alla har väl sett bilder på skulpturer som luftföroreningar och sura regn förvandlat till konturlösa stoder, ansiktslösa gestalter, djur utan ögon. Samma sak har hänt med dessa två riddare. Räddningen kom för sent. Tack vare konserveringsarbetet har man lyckats hejda förstörelsen, men det går inte att få den ogjord. Där en av riddarna en gång hade sina ögon, sina näsa och sin mun ser man bara en kal och sträv stenyta.
Visst skulle Marie ha kunnat hugga ut ett nytt ansikte åt honom i sandsten och foga in det i skulpturen, hon har skulpterat ansikten förr, men hon är framför allt konservator, en stenarnas doktorn. Hennes uppgift är att bota skadade stenar, inte att skapa nya skulpturer. Hade man fogat in ett nytt ansikte hade man skapat en skulptur med både gamla och nya delar. Det är svårt att säga vad det skulle vara för en sorts skulptur. Marie menar att konserveringsarbetet handlar om ett ansvar mot de som en gång skapat stenföremålet och mot våra efterlevande. Det handlar om att respektera de förstnämndas konstnärliga ambitioner och de sistnämndas rätt att få se dessa konstverk i en så autentisk och oförstörd form som möjligt. Hade riddaren krossats av en granat istället för miljöförstöring kanske Marie hade haft en något annorlunda syn på sin yrkesroll, men Sverige tillhör ju de platser som under århundraden lyckligtvis har sluppit se sina byggnadsminnen förstöras av artillerianfall. Där Marie en gång lärde sig sina yrkeskunskaper är situationen diametralt motsatt. Där bestämde man sig inte bara för att rekonstruera delar av ansikten utan hela huvuden, ben och armar som krossats av granater. Det hände att man återskapade en hel ryttarstaty där bara delar av hästen hade funnits kvar. Marie studerade i Polen. Efter andra världskriget ställdes de polska konservatorerna inför den svåra uppgiften att rädda hundratusentals skadade historiska byggnader och föremål från att falla sönder helt. Detta arbete – som fortsätter än idag – har gett en mängd erfarenheter och många hundra fackmän har utbildats vid polska högskolor.
Efter gymnasiet påbörjade Marie en konstutbildning och började skulptera. Men under utbildningens gång ändrades hennes intressen och hon bestämde sig för att fortsätta inom samma område fast som konservator istället. Hon gjorde upp en plan för hur hon skulle få rätt kunskaper. Det fanns ingen konservatorskola i Sverige. Först praktiserade hon två år på en stuckatörverkstad. Där kom hon att deltaga i en provkonservering av en fasad med många skulpturer - Riddarhuset i Stockholm. Samtidigt letade hon efter en passande utbildning. Karl-Gustaf Hedén, chef för Göteborgs Konstmuseum sa en gång till henne – Är du intresserad av sten, då skall du åka till staden Torun i Polen, där finns den bästa utbildningen !
Först hamnade hon i Krakow år 1981 för att lära sig polska innan hon kunde börja på utbildningen i Torun. I december samma år införde kommunistregimen krigstillstånd i landet. Sveriges ambassad bestämde sig för att evakuera alla svenska medborgare. Anders Bodegård, som då var lektor i svenska vid Jagiellonska universitetet i Krakow och som idag är en känd översättare av polsk litteratur, fick i uppdrag att leda uttåget. Anders minns en „galen” svenska i Krakow som bestämt vägrade att åka hem. Det var Marie. Idag säger hon att hon var övertygad om att en hemresa skulle ha stängt vägen mot hennes drömutbildning för alltid.
Studierna kom att bli rätt påfrestande på grund av situationen i Polen (undervisningssalar utan uppvärmning, brist på läromedel, livsmedelsransonering, underrättelsetjänstens misstankar osv.), men också för att studierna var krävande i sig med många undervisningstimmar och en ambitiös utbildningsnivå. Dessutom var Marie tvungen att övervinna språkbarriären och anpassa sig till en helt annan studiekultur än den som råder på svenska högskolor. Huvudämnena var konsthistoria, materialkännedom, teoretiska och praktiska kunskaper i konservering av sten, trä och metall, mikrobiologi, några kurser i fysik och kemi, petrografi och analys, arkitekturhistoria, teckning, teknisk ritning, målning, skulptur och mycket annat. År 1987, efter fem år vid Kopernikus-universitetet i Torun, försvarade hon sin magisteruppsats och återvände till Sverige med titeln magister (motsvarande Master of Arts) i konservering, med stenkoservering som specialisering. Hon var nog ensam i Sverige om att ha så djup kunskap i detta ovanliga ämne.
När hon började studera hade hon tänkt sig en yrkesbana inom Riksantikvarieämbetet, men där lade man mer eller mindre ner avdelningen som abetade med stenkonservering under en omorganisation. Då återstod det bara att starta en egen verksamhet. Så grundades STENKONSERVATORN StenKonserveringsKonsult AB. Efter drygt tio år blev bolaget en del av Reinhold Bygg Stockholm AB och det har resulterat i ett företag med grundliga kunskaper i konservering och i traditionella, hantverksmässiga byggnadstekniker. Det sistnämnda sköts av en specialavdelning inom Reinhold, medan konserervatorsverksamheten leds av Marie Klingspor Rotstein. Samtidigt blev företaget en del av Skanska AB. Som enda företag i Sverige är man medlem i den internationella organisationen för företag som arbetar med att skydda historiska byggnader A.E.E.R.P.A. Maries närmaste medarbetare, dr Daniel Kwiatkowski, kommer från Torun. Denne konservator och forskare lärde Marie känna under sin studietid eftersom han undervisade på utbildningen. Marie övertalade honom att flytta till Sverige med sin familj. Daniel styr de andra konservatorernas, teknikernas och assisternas arbete. Företaget använder sina kontakter i Polen. Om man måste göra en grundlig undersökning av ett stenobjekt skickas proverna vanligtvis till ett laboratorium i Torun, säger Marie.
STENKONSERVATORN anses vara det ledande företaget inom sitt område. Det bekräftas av listan över uppdrag som det har utfört åt statliga, kommunala, kyrkliga och privata beställare. Experter ur det företag som Marie har skapat och nu leder har bl.a. renoverat Riksdagshusets skulpterade fasader, skulpturer i portalerna vid Skaras medeltida domkyrka, vissa skulpterade delar av S:t Lars ruinkyrka i Visby, flera fastigheter i Gamla Stan i Stockholm. Därutöver dekorativa putser, varav sgraffito-dekorationer på en jugendskolbyggnad i Västerås och mycket annat. Företaget värderar tillståndet i fastigheter och stenföremål, föreslår lämpliga konserveringsmetoder och material och gör uppskattningar av hur stor arbetsinsats som behövs. Så var det till exempel med Skara domkyrka där det visade sig nödvändigt att flytta på både gravmonument och gravhällar, samt under renoveringen av riksdagsbibliotekets fasader.
Ibland har det sagts att jag använder „polska metoder” i mitt arbete – säger Marie. Visst lärde vi oss en mängd genuint polska tekniker under utbildningen – förklarar Marie, men vi gick även igenom alla de senaste internationella innovationerna. Hon blev bekant med material från olika delar av världen och hade möjlighet att använda dem i praktiken, hon läste internationella facktidskrifter och lyssnade på utländska gästföreläsare. För några år sedan fanns det en misstro mot hennes „polska metoder”, det var en tid då det saknades utbildade specialister i Sverige och då många företag som ägnade sig åt konservering använde tekniker som ibland gjorde mer skada än nytta. På den tiden var någon som Marie med sina kunskaper ett irritationsmoment och en allvarig konkurrent. Idag är läget mycket bättre. Man har även startat en konservatorsutbildning vid Göteborgs universitetet.
Marie har flera gånger uttalat sig offentligt i debatter om hur man ska säkra och konservera historiska eller konstnärligt värdefulla byggnader i Sverige. Hon har skrivit artiklar i dags- och fackpress. Redan innan hon började studera i Polen var hon medlem i Nordiska konservatorsförbundets svenska sektion (NKF-S). Idag är hon aktiv inom många bransch- och yrkesorganisationer. Hon tillhör den svenska avdelningen av International Council on Monuments and Sites (ICOMOS). Marie sitter i styrelsen och det är hon som ansvarar för programaktiviteterna samt för kontakter mellan medlemmarna och den internationella stenkonserveringskommittén. Hon är initiativtagaren bakom den tionde internationella stenkonserveringskongressen i Stockholm år 2004 som svenska ICOMOS står som värd för.
Marie är även inbjuden av grekiska kulturministeriet och Akropoliskommittén, med ansvar för skydd och bevarande av minnesmärkena på Akropolis, till de prestigefyllda internationella möten för restaureringen av de berörda monumenten. I oktober reser hon till Aten för att deltaga i kommitténs närmaste möte.
|
|
|
|
|
|
|
 | Odwiedza nas 30 gości
oraz 1 użytkowników. |
|
|
