|
 |
Odwiedzin |
37799997 |
 |
 |
Dziś |
441 |
 |
|
| Czwartek 25 kwietnia 2024 |
 |
|
|
|
| |
Namnet Katyn utgör för alla polacker ett öppet sår |
|
|
|
|
|
|
| | 
2008.12.28
|
Tekst Jolanty Halkiewicz przeczytany 1 grudnia 2008 na pokazie prasowym „Katynia” w kinie „Sture” w Sztokholmie.
Det är glädjande att filmen „Katyn” äntligen visas i Sverige. Den belyser händelser som varit tabu i kommunistiska länder och som inte heller varit nämnvärt kända för den svenska allmänheten.
Namnet Katyn utgör för alla polacker, ett öppet sår och väcker sorg och även vrede över att dessa bestialiska mord på över 20 tusen polska officerare, som var sovjetiska krigsfångar, våren 1940 på sovjetiskt territorium, inte erkänts som folkmord.
Namnet Katyn omfattar även flera andra påträffade massgravar som i Miednoje, Bykownia och Charkow. Alla offer i polska officersuniformer, med bakbundna händer och med två skott i bakhuvudet. Typiskt sovjetiskt tillvägagångssätt! Inte ens Nazi-Tyskland med all sin grymhet sköt sina krigsfångar och därtill officerare.
Men inte alla massgravar är ännu påträffade ty många anhöriga, liksom jag själv, vi i de sk. ”Katynfamiljerna” väntar fortfarande på att få veta vad som hänt våra fäder eller bröder som inte återkommit från sovjetiskt fångenskap och som inte finns identifierade i de massgravar som påträffats. Vi väntar – vi som inte har någon grav att sörja vid...
Min far, reservofficer i polska armen, blev inkallad hösten 1939 till sitt regemente, det 13 Ulanregement i Wilno, och kämpade mot både tyskarna och sovjeterna. Blev tillfångatagen och arresterad senhösten samma år av NKVD (föregångarna till KGB) och tillsammans med ett femtiotal andra polska officerare från trakten kring Nowogrodek i östra Polen, bortförda i januari 1940 österut och är spårlöst försvunna...
För att förstå bakgrunden för dessa händelser måste vi gå tillbaka i tiden till år 1920, då Polen, som nyss återfunnit sin frihet och suveränitet år 1918, efter 123 års delning mellan Ryssland, Österrike och Preussen, plötsligt blivit invaderat av sovjetiska trupper som trängt in i östra Polen, härjat, bränt och mördat alla som gjorde motstånd, även civilbefolkningen .
Så blev min farfar mördad när han tillsammans med övriga i trakten försvarade sin hemstad Nowogrodek. Hans kropp återfann min far aldrig när han återvände hem, efter det att han som ung man deltagit i kampen mot bolsjevikerna i 13 Ulanregementet i Wilno och jagat dem tillbaka österut, efter det att general Jozef Pilsudski, sedermera marskalk, de polska truppernas härförare, genom en genial strategi besegrat den röda armen vid slaget utanför Warszawa den 15 augusti 1920! och fått dem retirera tillbaka österut.
Polen ensam hade stoppat den sovjetiska expansionen västerut och dess planer att underkuva hela Västeuropa och att införa kommunism! Detta var det artonde viktigaste slaget i historien!
Polen kunde andas ut men det visade sig senare att det vunna kriget blev en bitter ära!
Ty år 1939 slöt Hitler och Stalin ett förbund – ”Ribbentrop-Molotovpakten” som gick ut på att Nazi-Tyskland skulle anfalla Polen och inta västra landet med Warszawa och att Sovjetunionen fritt skulle få annektera de Baltiska staterna och östra Polen och införliva dem till sitt territorium. Polen skulle ånyo försvinna från Europas karta. 1 september 1939 anföll Tyskland Polen och 17 september 1939 trängde Sovjetunionen in i östra Polen och det andra världskriget var ett faktum!
Detta var Sovjets hämnd för nederlaget år 1920. Alla polska officerare var på förhand dödsdömda och jakten på dem började. Även civilbefolkningen i östra Polen blev deporterade till Gulag.
Min mor, advokat till yrket, blev också arresterad av NKVD hösten 1939, men min faster, som kommit på besök till oss och som blivit skild från sin familj i Warszawa på grund av krigsutbrottet, lyckades muta den sovjetiske kommendanten med smycken så att min mor kunde ta sig ut ur fängelset i Nowogrodek och vi lyckades ta oss med häst och vagn till Wilno (nuvarande Vilnius), min mor, min faster och min 3 år äldre bror, själv var jag 3 år gammal. På så sätt lyckades vi undkomma att bli deporterade till Kazakstan eller någon annan asiatisk provins dit miljontals andra polacker blivit bortförda.
I Wilno gömde vi oss först i ett kloster och sedan hos olika släktingar och bekanta. Min mor var hela tiden efterlyst av NKVD och kunde inte själv lämna landet men lyckades få ut min faster och oss barn via olika vänners hjälp till Sverige mitt under brinnande krig. För att göra en lång historia kort - vi flög med svenska ABA från Riga till Stockholm och fick politisk asyl i det gästfria Sverige i februari 1941.
Jag har bott här nästan hela mitt liv och mött mycken vänlighet och hjälpsamhet. Men det var svårt att berätta för svenska bekanta om min familjs öde. Det verkade vara så otroligt, så osannolikt för många, eftersom Sovjetunionen hade gott rykte i Sverige. Det var svårt för folk att förstå att Sovjetunionen, som gått segrande ur kriget mot nazisterna, hade förorsakat så svåra umbäranden och oerhörda lidanden med att påtvinga andra länder sin kommunism När sen min mor, som börjat kämpa i polska hemarmen AK, blivit till slut arresterad av NKVD i trakten av Wilno i juni 1945 och blivit dömd till tio år straffarbete och deportering till Sibirien, kunde vi inte längre prata om det. Många trodde att vi barn bara hittade på för att göra oss märkvärdiga! Men innerst inne visste vi den bittra sanningen...
Men sen, så långsamt började bilden av Sovjetunionen ändras. Det kom olika tecken från de kommunistiska länderna som uppmärksammades även i Sverige om att inte stod rätt till, men myten om den sovjetiska statens förträfflighet var svår att ändra på hos många, kanske än idag.
Hoppas att denna film som belyser en del av dessa händelser kommer att bidra till en ändring och bidra till en diskussion och upplysning om kommunismens brott mot mänskligheten som vida överstiger i antal offer, ingen annan jämförelse gjord, det som nazisterna åstadkommit...
Därför är filmen ”Katyn” en viktig film.
Jolanta Halkiewicz
|
|
|
|
|
|
|
 | Odwiedza nas 7 gości
oraz 0 użytkowników. |
|
|
