Samtal med Leszek Kantor
Den Tredje Internationella Dokumentärfilmsfestivalen Mänsklig värdighet - Tolerans - Förintelsen, öppnades av folkpartiets ledare Lars Leijonborg med ett vackert tal som visade på verkligt engagemang i festivalens teman och på mycket god kännedom om polska förhållanden. I sin introduktion påminde festivalens grundare och organisatör Leszek Leo Kantor publiken om att Leijonborg och hans parti är en av dessa betydande politiska kraften i Sverige som inte tvekar att ge sig ut på gatorna och demonstrera mot organisationer med främlingsfientliga eller rent rasistiska program. Uppenbarligen, säger Kantor, ser han detsamma som vi ser. Denna festival måste äga rum eftersom vi lever i tider av förakt för det annorlunda, förakt för människan, ovanliga etniska konflikter, ja även krig, sade Leszek Kantor med berättigat eftertryck.
Men det är inte självklart för alla, fortsätter han. Jag har precis kommit hem från Oberhausen i Tyskland, det är som bekant världens största och mest prestigefyllda dokumentärfilmsfestival. Där fanns inga filmer med våra teman och där fanns inte heller en enda polsk film. Görs det inga filmer i Polen, finns ingen polsk dokumentärfilm, finns inte ¸oziƒski far och son med flera? Jag frågade en medlem av festivalkommittén om det. Jag har sett Brev till SB, svarade hon, där officerare från den gamla kommunistiska hemliga polisen SB berättar om vad de gjorde, hur deras operativa verksamhet såg ut, men vi bestämde oss för att inte ta med filmen om det polska Stasi i programmet, för vi ansåg att det var ett rent inhemskt problem.
Hade de tidigare festivalerna i Stockholm samma inriktning?
På den förra festivalen var inte Förintelsen med. Det är ett så tungt ämne att det börjar dominera över alla andra och även tar över arrangörernas planer, om de skulle vilja ta upp även andra saker. Men nu gör utvecklingen att man åter bör påminna om Förintelsen. Om nämligen Per Wästberg - en framstående författare, en moralisk auktoritet - anser att de tragiska händelserna i Jenin på Västbanken är jämförbara med det som hände Europas judar 1942 och 43, då måste man visa på de riktiga proportionerna. Om någon menar att ska man visa ungdomar vad intolerans ska leda till, då ska man inte längre skicka dem till Auschwitz och Birkenau, Treblinka och Theresienstadt utan till Jenin (där det fanns en fabrik för självmordsbomber), då är det något fel. Vi har att göra med en farlig dumhet, antisemitismens spöke får liv igen. Till och med Jackie Jakubowski har tydligen fått upp ögonen och publicerar numera i Judisk Krönika om vem som är den judiska statens största vän i Europa: det är republiken Polen. Så är det, saker och ting har förändrats! sammanfattar Kantor.
SVT Morgon, som normalt har en halv miljon tittare, hade en och en halv miljon under Irakkriget, säger Leszek Leo Kantor. När man tog upp filmen om Irena Sendler fick hela den publiken veta vilket hjältemod som krävdes för att hjälpa judar i det ockuperade Polen och hur plågsamt det därför kan vara att få frågor om varför inte polackerna räddade fler av dessa polska medborgare från utplåning. Det är inte alla som vågar hoppa in i ett brinnande hus för att rädda invånarna om huset dessutom är omringat av banditer som skjuter på allt och alla.
Festivalen organiseras av Internationellt Kulturforum, som verkar i Sverige och består av 35 olika nationella eller etniska organisationer. Tack vare Polska Institutet i Stockholm och dess direktör Piotr Cegielski, som förresten själv är mycket filmintresserad, har vi tillgång till en filmsal med utrustning. En kommersiell biograf har länge försökt övertala mig att hålla festivalen hos dem. Men då skulle man behöva sälja biljetter till åskådarna, inte så dyra kanske men ändå. Och jag vill inte ta betalt för biljetter till förintelsen.
IKF lever på bidrag från svenska staten och vi organiserar festivalen för de pengarna. Jag vill understryka det: det finns inga sponsorer, förutom Polska Institutets ovärderliga insats.
Varifrån kom idén till festivalen?
Om man vill arbeta för tolerans, dialog, för att våra barn ska kunna andas frisk luft både i Sverige och Polen, då måste man söka vägar, kommunikationskanaler, som kan användas för att nå fram till allmänheten.
Dokumentären har en ovanlig styrka. Det bästa beviset är historien om filmen om fru Sendler. Jag tror att två, två och en halv miljon svenskar fick reda på att det fanns någon som sprang in i ett brinnande hus och räddade judiska barn.
En bra dokumentär hinner säga väldigt mycket på 30-40 minuter. Idag kan vi förresten märka hur bilden, den visuella kommunikationen, vinner över ordet. Bilden av de två raserade tvillingtornen kommer säkert att visas i hundra år till.
Kort sagt var det praktiska skäl som avgjorde: välja bästa mediet, som kan nå till bredast möjliga publik. Till skillnad från de stora festivalerna är våra filmer mycket noggrant utvalda och de når för övrigt inte bara fram till festivalpubliken, men de visas i hela Sverige av olika föreningar, klubbar osv. Och själv har jag planer på olika möten och föredrag. Som gammal universitetslärare, som blev avskuren från kontakt med andra människor efter studentoroligheterna 1968, har jag utvecklat mekanismer i mig själv - kanske just av den anledningen - som får mig att söka efter broar, efter vägar till ömsesidig förståelse. ƒr det min mission, min moraliska plikt...? Det är mitt arbete.
Den senaste festivalen fick ovanligt stor genklang. Alla stora tidningar med DN och SvD i spetsen, skrev om den. Festivalens internetsida hade på två veckor 1500 besökare, av vilka 47 % var från Sverige och resten från olika länder, även från länder som inte fanns med i festivalprogrammet.
Festivalens tredje upplaga bevisade än en gång att polacker har mycket att säga om tolerans och mänsklig värdighet. Oskar Schindler räddade 1200 personer, en kapten i Wehrmacht räddade en enda pianist (Kantor syftar här på Włdysłw Szpilman, vars öde dokumenterats i boken och filmen Pianisten), och en helt okänd kvinna som idag är 93 år gammal och har levt anspråkslöst hela sitt liv, räddade tillsammans med några andra kvinnor 2500 judiska barn från ghettot. Finns det något bättre att berätta för svenskarna om Polen och om polackerna, om Rådet för hjälp åt judarna som den polska motståndsrörelsen organiserade, eller om de underjordiska polska statsorganen som fanns under kriget?
Vilka av de utmärkelser du fått för ditt arbete sätter du störst värde på?
Riddarkorset av Orden för polsk pånyttfödelse som jag mottog personligen av republikens president. Kända artister som Ewa Demarczyk, Wojciech MB ynarski och SB awa Przybylska fick ordnar vid samma ceremoni. Det är en officiell utmärkelse. Men det som rör mig starkast personligen är andra reaktioner och uttryck för uppskattning. Till exempel skrev en finsk kvinna och frågade om hon kunde skicka några presenter eller pengar till fru Sendler. Eller efter en filmvisning kommer en gamling fram till mig och säger: tack för att ni visade det här.
Leszek L Kantor var idévare och organisatör för konferensen Rasism och Rasdiskriminering. Det var 1997, alltså två år före Göran Perssons stora internationella konferens om Förintelsen, som fick besök av fler stora namn och statsöverhuvuden än något annat politiskt möte i Sverige. Det visar på vilken vikt som ledande svenska och utländska politiker fäster vid problemet. Och jag har bidragit till att det fått denna framskjutna plats, sammanfattar Leszek Kantor med tillfredsställelse.
Den tredje Internationella Dokumentärfilmsfestivalen - Mänsklig värdighet - Tolerans - Förintelsen, ägde rum 28-30 mars 2003 i Stockholm. Festivalens motto var: film till försvar för mänsklig värdighet och tolerans. Där visades 28 filmer från Vitryssland, Bosnien, Kroatien, Tjeckien, Frankrike, Indien, Canada, Tyskland, Polen, USA, Sverige och Ukraina. rganisatör av denna och tidigare festivaler är Internationellt Kulturforum, och den ägde rum på Polska Institutet.
Festivaljuryn, vars ordförande var Leszek Kantor, IKFs ordförande, bestod av: dr Jadwiga Głowa, filmvetare från Jagiellonska Universitetet i Kraków, Nuri Kino, assyrisk-svensk journalist och dokumentärfilmare, Otokar Storch, tjeckisk-svensk journalist och författare, David Kushner, amerikansk-svensk journatlist, Andrej Lakstigal, chef för den ryska filmfestivalen Kino Rurik, Gabriella Bromberg, ordförande för föreningen Förintelsens barn i Sverige.
Juryns priser
Första pris gick till en rysk film av David Aleksej Fjodortjenko om en människa som överlevde nazistiska pseudomedicinska experiment och sedan hamnade i ett sovjetiskt arbetsläger i 20 år.
De två andra prisen tilldelades:
den tjeckiska filmen Gammeltroende, regisserad av Jana Sevtikova, om en grupp människor som lämnade Ryssland för nästan trehundra år sedan och numera lever i Donaudeltat i Rumänien, där de kunnat hålla fast vid sin tro och sina ritualer som inte stämmer med den officiella ortodoxa kyrkans lära samt den polska filmen Sista vittnet av Michał Nekanda Trepko. Filmtitelns vittne är Samuel Willenberg, som arbetade med att sortera de gasade judarnas kläder i Treblinka. Han överlevde som genom ett under. Nu återvänder han till Polen för att berätta.
Tredje pris tilldelades den kroatiska filmen Vägen till Vukovar av Biliana Cakic Veselic, om filmskaparens sökande efter sin lillebror som försvann under kriget i forna Jugoslavien.
Irena Sendlers lista av Michał Dudziewicz, en polsk film som blev mest omtalad före festivalen, hedrades med ett specialpris. Tre kvinnliga amerikanska skolelever från en liten stad i Kansas läser i en tidningsartikel om en polsk sjuksköterska som räddade 2500 judiska barn från ghettot i Warszawa. De skriver och sätter upp en teaterpjäs om detta. De reser till Polen och träffar den då 92-åriga kvinnan från artikeln, som lever anspråkslöst i ett kloster i Warszawa. Världen, däribland många polacker, får kännedom om Irena Sendler trots att hon undviker all uppmärksamhet.
Min egen favorit, säger Leszek Kantor och kompletterar listan, var en annan polsk film, Jan Sosinskis Toleransens ö om den fredliga och harmoniska samexistensen mellan den judiska minoriteten och det omgivande arabiska samhället i Tunisien.
|
