|
 |
Odwiedzin |
37877305 |
 |
 |
Dziś |
534 |
 |
|
| Niedziela 19 maja 2024 |
 |
|
|
|
| |
[sv] I svenskars spår i Polen (30) - Kring kapitelkyrkan i Kolobrzeg |
|
|
|
|
|
|
Tekst: Michał Haykowski
| 
2/2002
|
Ett nytt biskopsstift grundades i regel inte mitt ute i ödemarken utan man valde som regel en redan befintlig centralort eller en annan större bosättning. Så gick det troligtvis också till när en av Polens första furstar, Boleslav den Tappre, för över tusen år sedan bestämde sig för att grunda tre nya stift inom sitt rike. Han valde ut Wroclaw, Krakow och kuststaden Kolobrzeg.
Detta forna Kolobrzeg har inte lämnat många spår efter sig och vi vet mycket lite om dess första invånare. Denna stad, som senare blev en del av Hansan och idag är en av de vackraste kurorterna vid den polska östersjökusten, skulle komma att få en stormig historia. Den massiva, gotiska kapitelkyrkan vittnar om hur förmögna stadens köpmän en gång måste ha varit. Kyrkans över sjuttio meter höga torn tronar över staden och kanonkulorna som finns inmurade i tornet påminner om alla de krig som staden tyvärr inte lyckats undgå.
Svenskar dyker upp många gånger i Kolobrzegs historia. Som hamnstad hade man sedan århundraden naturliga kontakter med Norden. Skepp fyllda med salt, säd, sill, koppar, trä och andra varor gick i båda riktningarna. Detta var inga enstaka handelsresor. Så tidigt som 1372 lät den danske kungen Valdemar IV sälja en bit mark till Kolobrzeg för upprättandet av en fast handels- och fiskestation vid Falsterbohus i dagens Skanör.
Den svenske riksföreståndare Sten Sture d. ä. bekräftade drygt hundratrettio år senare Kolobrzeg-köpmännens handelsprivilegier på Öland och Gotland, i Stockholm, Kalmar och de finska hamnarna. Senare utökades till och med dessa privilegier under Gustav Vasa. Men hans sonson, Gustav II Adolf förbjöd oväntat all handel med Kolobrzeg år 1629. Vad fick honom att fatta ett sådant beslut?
Vid denna tid ingick staden i det Pommerska hertigdömet som styrdes från Szczecin (Stettin) av furstehuset Gryfit. Hertigdömet var ett litet land som saknade politisk eller militär makt. Detta blev särskilt uppenbart efter 1618 då den konflikt som blivit känd som Trettioåriga kriget bröt ut. Detta krig fördes av den så kallade Ligan – som leddes av kejsarfamiljen Habsburg och de katolska tyska furstarna – mot den så kallade Unionen. Den senare bestod av tillika tyska – men protestantiska – furstar. Andra europeiska länder drogs också in i kriget på antingen den ena eller andra sidan. Den pommerske hertigen Bogislav XIV hoppades att han och hans rike skulle kunna förhålla sig neutralt i konflikten och att denna neutralitet skulle komma att respekteras av de stridande parterna. Så var det också när striderna rasade på ett visst avstånd, men konflikten fick snart en allt större omfattning. Grannlandet Brandenburg, det intilliggande Sachsen och till och med Danmark drogs in i kriget. Även Sverige visade sig allt mer villigt att dras med i striderna. För att föregripa en väntad svensk attack marscherade de kejserliga trupperna in i det neutrala Pommern och ockuperade några av dess städer, däribland Kolobrzeg.
Det kejserliga infanteriet intog staden den 30 november 1627 och blev kvar där i över tre år. Detta var en period av skräck och elände i stadens historia. Ockupationsmakten behandlade staden som den hade gjort med andra besegrade områden: man plundrade, våldtog, mördade och brände ner. Samtidigt lät man uppföra nya försvarsanläggningar med hjälp av en tvångsinkallad civilbefolkning. Ett annat svårt slag kom nu i form av det svenska handelsförbudet. Svenskarna betraktade nu den ockuperade staden som en fiende. Förbudet var ett steg mot öppet krig. Mycket riktigt landsteg svenska trupper i juni 1630 på ön Uznam och redan den 10 juli hade man intagit Szczecin. En månad senare hade man nått fram till Kolobrzeg och påbörjat belägringen av staden. Hamnen blockerades från havssidan av den svenska flottan. All sjöfart avstannade och den omringade staden kunde inte heller skaffa sig förnödenheter havsvägen. Belägringen varade i över ett halvår fram till den 2 mars 1631. Denna dag kapitulerade de resterande kejserliga trupperna och svenskarna kunde inta staden. Kolobrzeg befann sig nu i ett fruktansvärt tillstånd, staden var vandaliserad, avfolkad och drabbad av hunger och sjukdomar. I striderna brann fem av stadens kyrkor ner och all bebyggelse som låg utanför stadens försvarsmurar och vallar hade jämnats med marken. Vid sidan om artillerielden och hungern hade staden härjats av epidemier. Sjukdomar krävde mer än tre och ett halvt tusen liv.
Stadens nya makthavare hade som tur var inte mycket gemensamt med sina föregångare. De svenska soldaterna och de svenska ämbetsmännen behandlade staden och dess invånare mycket anständigt, för att inte säga vänligt och vänskapligt. Inte långt efter att man intagit staden lät man arkebusera en soldat som man kommit på med att stjäla från en av borgarna. Plundringarna, överfallen och tvångsarbetet fick ett slut samtidigt som handel och sjöfart kom igång igen och man påbörjade staden återuppbyggnad. Under våren 1637 införlivades Kolobrzeg och intilliggande områden officiellt i det svenska riket. Att man hade befolkningens stöd blev tydligt fjorton år senare då kejserliga trupper än en gång närmade sig stadens murar. Företrädare för trupperna sökte förhandla med borgarna och få dem att vända sig mot de svenska makthavarna, men minnet av de kejserliga truppernas övergrepp var alltför färskt och trots att man erbjöds stora summor pengar, valde man att förbli lojala mot svenskarna. Efter några dagars belägring gav de kejserliga trupperna upp och retirerade.
Trots att kriget hade rasat i många år och förstört land och rike förflöt livet i staden förhållandevis normalt. Nya byggnader uppfördes – som till exempel det svenska guvernörspalatset som inte finns kvar idag, men som vi känner till från dåtida bilder – förstörda byggnader renoverades. Man uppförde också nya försvarsanläggningar, ritade av svenska ingenjörer, bland annat av Erich Svensson. Tack vare dessa förvandlades Kolobrzeg stegvis till en mäktig fästning.
I februari år 1640 höll man en vigsel i en av stadens kyrkor. Det var Isabele Marie von Schmälingen som gifte sig med Burchard Muller, översten för det westfaliska regementet som löd under den svenska kronan. Brudgummen blev sedermera general i Karl X Gustavs armé och gjorde sig känd som grym och otursdrabbad befälhavare under belägringen av Jasna Gora-klostret i Czestochowa. En händelse som tack vare Henryk Sienkiewiczs roman ”Syndafloden” för alltid skrivit in sig i den polska historien och det polska folkmedvetandet. Som kuriosa kan man tilläga att hans son Carl Leonard, upphöjd till svensk friherre, också hamnade utanför Czestochowa några årtionden senare. Som officer i Karl XII:s armé deltog han i en senare och numera bortglömd – men lika misslyckad – belägring av Jasna Gora.
Kolobrzeg förblev under svenskt styre i tjugotvå år. Under denna tid besöktes staden av många polacker som såg den som en säker omväg över till andra europeiska länder och förbi de krigshärjade tyska områdena. År 1643 paserade den polska drottningen Ludwika Maria Gonzaga här på vägen mellan Frankrike och Warszawa. Hon fick ett högtidligt mottagande av stadsborna och de svenska myndigheterna. Det hölls flera festligheter till hennes ära och hon överöstes med sedvanliga gåvor.
Det trettioåriga kriget fick ett slut. Man slöt fred 1648. Det tidigare pommerska furstendömet delades upp mellan Sverige och Brandenburg. Kolobrzeg blev en svensk enklav i områden som i övrigt tillföll Brandenburg. Man förde förhandlingar om stadens framtid. Till slut bestämde sig makthavarna i Stockholm för att frivilligt avstå staden. Den 16 juni 1653 lämnade de svenska trupperna staden genom en av stadsportarna och fortsatte vidare mot det närliggande Szczecin som då var svenskt. Samtidigt marscherade brandenburgska trupper in i staden genom en annan stadsport.
Detta blev det fredliga slutet på det svenska kapitlet i Kolobrzegs historia. Fast beväpnade svenskar dök även fortsättningsvis upp i stadens närhet. Just när nyårsfirandet började avklinga 1675 utbröt det panik i staden. Vid den tiden var Frankrike, Sverige, Holland, Danmark, Spanien, England, Brandenburg och många andra tyska stater indragna i ett nytt krig. Brandenburg och Sverige var fiender och svenska trupper sändes de delar av Pommern som styrdes av fienden.
En stor svensk styrka närmade sig Kolobrzeg och slog läger i närheten av staden. Allt tydde på en stundande belägring. Den brandenburgska garnisonen var obetydlig och om motståndaren verkligen velat hade staden med lätthet kunnat intas. Men svenskarna visade sig inte vara så företagsamma och lyckades heller inte skära av staden helt från omvärlden. På så sätt kunde förstärkningar ta sig in både havs- och landvägen och den brandenburgska flottan, som stationerade i Kolobrzeg blev allt mer offensiv och åtnjöt många framgångar. I slutet av maj bogserades – under allmänhetens jubel – den svenska fregatten ”Leopard” med 22 kanoner in i stadens hamn. Fartyget hade gett upp efter att det omringats av den brandenburgska flottan till havs.
Kriget var ingen framgång för Sverige. Många svåra nederlag gjorde att de svenska trupperna var tvungna bryta upp från sitt läger utanför Kolobrzeg i slutet av juni och retirera västerut. Staden kunde andas ut. Den hade visserligen fått sina handelsmöjligheter begränsade men lyckades undvika en regelrätt belägring. Kriget varade i ytterliggare tre år, men Kolobrzeg var inte längre hotat av direkta strider.
Stadens fortsatta historia bjuder på några andra händelser där Sverige och svenskar spelat en roll. Dessa ska jag försöka att återge i nästa artikel i denna serie.
|
|
|
|
|
|
|
 | Odwiedza nas 11 gości
oraz 0 użytkowników. |
|
|
